Det finns en del saker som jag har dåligt samvete över att jag inte har gjort men just nu så är det en sak som är som en stor stor sten i hjärtat för att jag inte får det gjort nämligen TACKKORT till alla som förgyllde vårt bröllop. Usch det känns verkligen skit att inte ha fixat det där än och jag skulle vilja skicka med ett litet brev till alla o förklara varför det inte har blivit gjort. O ja jag vet att jag lider av nåt som hela tiden ska förklara mig även om det säkert inte är någon som skulle bry sig nämnvärt men det skulle kännas skönt för mig.
Så därför kommer en förklaring här:
För det första och nästan den största anledningen så tog det väldigt lång tid innan vi fick bilderna från fotografen. Detta gjorde att tankarna om tackkort försvann en del. När vi väl fick dom så hade vi semester och ville bara njuta av att va hela familjen. Och visst vi hade kunnat fixat det då men det gjorde vi inte.
Precis när vi börjat jobba igen så va det full rulle på jobbet och sen drog vi till (älskade) N.Y. Sen full rulle på jobbet igen och då menar jag verkligen full rulle. Tiden ticka på och dagarna rusade förbi och det enda vi gjorde va att jobba, äta, sova och få vardagen att rulla på.
Den andra stora grejjen som hände va att jag den 1 oktober inte klarade av att ta mig till jobbet. Jag bröt ihop i bilen, fick stanna på en parkering och gråtandes ringa till Mathias. När jag stod där och vänta på honom så skaka kroppen okontrollerat, tårarna bara rann och jag såg nog så förstörd ut som aldrig förr för en gubbe som gick förbi med påsar fyllda av pantburkar erbjöd mig 50 kronor och tyckte jag skulle gå o köpa mig frukost. Otroligt snällt av honom o jag önskar jag kunde ge honom en kram för att han va så vänlig och faktiskt stannade till. Just då kunde jag inte ta emot den hjälpen utan fick hjälpas in i Mathias bil och sen sov jag i två dagar. Den senaste månaden har varit tuff psykologiskt. Att inte kunna ta mig till jobbet trodde jag inte skulle hända mig. Jag gillar ju att jobba hårt och vill ju gärna leverera både på jobb, som fru, mamma, vän, dotter och ha ett fint hem. Att försöka leverera på topp i alla dessa lägen och ha högsta prio på alla dom sakerna gjorde att det blev för mycket. Den senaste månaden har jag dragit ner på mina krav, prioriteringar och jobbar med att acceptera att jag inte kan göra allt på en o samma gång. Och självklart så jobbar jag med att acceptera att jag också är människa och att jag får vara svag.Jag tror jag börjar acceptera det även fast jag har otroligt svårt att erkänna att det här händer. Men kanske är det ett gott tecken att jag skriver här o berättar om det även fast det inte va tanken, jag skulle ju berätta om tackkorten.
Men med allt det här sagt så blev det iaf en förklaring till varför tackkorten tar tid men
nu ska det beställas kort och så fort dom kommit så ska vi fixa korten så att vi kan pricka av
den grejjen på listan av dåligt samvete.
Kanske en av världens längsta inlägg men så kan det va ibland när hjärtat behöver lättas.
Ta hand om er!
