För någon/några veckor sen kom det upp på intranätet att Blodbussen skulle komma till jobbet. Å sen dess har jag funderat på det. Jag är ju så otroligt stick-rädd och får rysningar på kroppen bara jag tänker på sprutor men ändå kunde jag inte sluta tänka på att jag borde försöka ge blod.
Idag va dagen då bussen ställde sig utanför jobbet och efter mycke velande o höjning av kroppstemperaturen så bestämde jag mig för att ge det en chans.
Gick med stapplande steg dit och fyllde i allt som behövdes o la mig sen på britsen. Som tur va så va det en fantastisk sjuksyrra som tog hand om mig och gjorde mig lugn. Så nu får jag vänta i tre veckor och se ifall dom godkänner mig och i bästa fall så kan jag göra min första tappning innan jul.
Låter säkert jätte löjligt men fick en kick av att bara lämna blodprovet. Jag blev så stolt över mig själv, att jag trotsade min rädsla och faktiskt tänkte på det positiva, att om jag blir godkänd så kan mitt blod kanske hjälpa någon som råkat illa ut.
Som sagt, nu är det bara att vänta tre veckor o se.
Idag va dagen då bussen ställde sig utanför jobbet och efter mycke velande o höjning av kroppstemperaturen så bestämde jag mig för att ge det en chans.
Gick med stapplande steg dit och fyllde i allt som behövdes o la mig sen på britsen. Som tur va så va det en fantastisk sjuksyrra som tog hand om mig och gjorde mig lugn. Så nu får jag vänta i tre veckor och se ifall dom godkänner mig och i bästa fall så kan jag göra min första tappning innan jul.
Låter säkert jätte löjligt men fick en kick av att bara lämna blodprovet. Jag blev så stolt över mig själv, att jag trotsade min rädsla och faktiskt tänkte på det positiva, att om jag blir godkänd så kan mitt blod kanske hjälpa någon som råkat illa ut.
Som sagt, nu är det bara att vänta tre veckor o se.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar