Lite dyster

Känner mig lite dyster.
Skrev tidigare idag ett inlägg om det dåliga samvetet över att Lovisa går på dagis hela dagarna. Avslutade med frågan: är jag en dålig mamma? Trots ett stort antal besökare idag så är det INGEN som kommenterat det. Ska jag tolka det som om ingen vill väcka den björn som sover? Eller är mina tankar om att vi människor är extremt dåliga på att berömma andra för saker dom gör bra så sanna och illavarslande som jag faktiskt ibland tänker. Att berömma att någon gör nåt bra på jobbet, att den är fin i håret eller säga att någon lagar god mat har de flesta inga större problem med men varför kan vi inte va bra på att uppmuntra, ge komplimanger, beundra öppet i de saker som är viktigast för oss? Bra saker vi gör för vår familj, vänner och människor i vår närhet och saker som är i vår personlighet. Är vi rädda för att säga att någon är bra på att till exempel komma med en positiv energi? Att vi beundrar någon för att han/hon
är bra på att hantera skrikiga ungar? Att erkänna att vi önskade att vi va lika engagerade i saker? Är vi rädda för att säga såna saker för att vi tror att om jag säger det så betyder det att jag inte är lika bra? Att jag inte har lika mycket tålamod i situationer. Att jag inte hanterar saker lika bra. Att jag erkänner att den personen är bättre än mig.
Kan skriva hur mycket som helst om det här men till sist så landar det i att jag blev lite dyster att INGEN skrivit ett enda uppmuntrande ord. Jag vet att jag inte är en dålig mamma (men jag vet också att jag har mina brister) och även om jag vet att
jag inte är en dålig mamma så kan det va skönt och höra några vänliga ord ifrån någon annan, även om man uppenbart söker efter dom.