Tänk att tänka så som barn gör. Att anpassa sig o hitta lösningar utan att ens tänka att det finns ett problem.
Tanken slår mig när jag sitter i soffan o tittar ut på Lovisa o kompisen Julia. Julia är G o V äldsta dotter, som är ett par kompisar till oss. Vi träffas inte ofta utan snarare väldigt sällan och Lovisa fråga tex -Känner vi dom som kommer, när jag berätta att V och kidsen skulle komma hit o fika.
Sist vi träffades va nyår och det va ju ett tag sen men inte är det nåt bekymmer för kidsen.
Lovisa o Julia ville fortsätta leka när V åkte hem och så har dom gjort. Barnen känner alltså inte direkt varandra, nästan exakt två år skiljer dom åt o ändå så har dom lekt helt problemfritt i typ två timmar. Tänk va ljuvligt o lätt det kan va ibland.
Älskade barn o deras positiva o lätta syn på världen. Älskar det!
Puss
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar