Amning

Jag har slutat amma!
Så... Nu är det både sagt o gjort. Efter att ha ammat i lite mer än 257h så kan inte mina bröst längre leverera mat så att Ebba blir mätt o nöjd. Att hon har två tänder som gör lite ont när hon ammar spelar roll, att hon tar flaskan bra spelar också roll men framförallt så är det min inställning som avgör. Mitt mål och önskemål med mina barn är att dom ska va nöjda o glada. I det här fallet med Ebba så räcker inte längre mjölken till och hon tar glatt emot flaskan när den erbjuds och eftersom jag inte är intresserad av att bunkra upp med frukt, nötter, vatten eller what so ever och amma två dygn i sträck så tackar jag för denna tid och är nöjd med de timmar och stunder vi fick. Jag ser ingen som helst prestige i att amma, dom som ammar länge/mycket är inte mer mammor eller älskar sina barn mer bara för att dom just ammar. Jag älskar mina barn över allt annat och inga ord räcker till för att beskriva den kärleken men jag har också förstånd att veta vad som är viktigast. Det viktigaste för mig är att mina barn, jag o min man mår bra. I praktiken så innebär det i det här fallet att Ebba mår bra o är nöjd bara hon får mat. Sen om hon får det ifrån mitt bröst eller från flaska verkar inte spela henne nån roll. Jag är nöjd när mina barn är mätta o glada, för när dom är det så får vi mysiga stunder med skratt, lek o bra känsla i magen. Om Ebba inte får tillräckligt med mat så blir hon ledsen, arg, behöver hänga på min arm hela tiden och det gör mig varken glad eller till freds och om jag inte mår bra så mår efter en stund inte heller mina barn bra, det går runt det där.
Viktigast för mig är att min familj mår bra, sen kan världen få rasa av förfäran för att jag slutat amma och inte slog knut på mig själv, jag har inte tid eller ork att bry mig om det. Döm mig om ni vill, jag är glad för den tid som varit med amningen men kan också se tjusningen med att inte amma. Allt har sitt pris och det är vi själva som får betala för det!