Sömnlös

Kanske är det en vanesak men jag tror inte jag är gjord för att ha det trångt när jag sover. Inatt vaknade Lovisa precis när jag somnat. Trodde först det va nappen som ramlat ut men den satt fast klistrad i munnen. Ögonen va slutna men munnen skrek för fullt. Efter diverse försök så tog jag in henne till oss. Tänkte att hon skulle få lugna ner sig och kanske somna hos oss innan hon skulle bäras över till sin egna säng igen. Men så blev det inte. Trött som man va så somnade både jag och Mathias som stockar och mellan oss så låg Lovisa och sussa. Vaknade flera gånger under natten och ramlade faktiskt nästan ur sängen två gånger. Hade jag inte lagt hjärnan på vila så hade jag då flyttat över henne till hennes säng men så blev det inte heller. Istället som jag som en kratta och vakna tröttare än vad jag va när jag gick och la mig. Nu sover ju inte hon hos oss i vanliga fall och kanske är det som sagt en vanesak men har svårt att tänka mig att jag skulle vänja mig med henne i sängen. Blir ju så förbaskat trångt. Inte min grej helt enkelt.

Oftast tycker jag att dagarna försvinner med en rasande fart men när orken lyser med sin frånvaro totalt så har den här förmiddagen känts som en evighet. Har kollat på klockan säkert
1 000 gånger och insett att det är alldeles för lång tid kvar till läggdags för min del.
Men får försöka softa lite nu när hon sover så kanske eftermiddagen försvinner fort och klockan slår skälig tid att hoppa i säng.

Vår lilla ballerina

En liten blomma till mamma
Mamma o dotter