Vad lite som behövs egentligen

Imorse när jag vakna kände jag mig otroligt sliten. Kunde inte
sätta fingret på varför men kände mig bara helt lam i kroppen. Lovisa verkade va på samma humör och hennes mage va inte i sin riktiga balans så vi bestämde oss för att va hemma. Egentligen skulle vi ha träffat Bianka och Devin med deras mammor men det fick ställas in.
Istället så övade vi på att gå å stå och helt allvarligt så funderar jag på om det inte finns nån slags hjälm för små barn när dessa äventyr ska göras. Till exempel så reste sig Lovisa mot sin lekkista och sen nästa sekund så blev hon så glad över att stå upp att hon släppte det å vinkade (?) till mig. Det tog väl typ två sekunder innan hon ramlade i golvet. Känns som om det bara är att vänja sig vid att det kommer bli lite gråt den närmaste tiden. Men det är väl en del i inlärningsprocessen.
Efter en väldigt skön å avslappnande dag hemma så fick vi härligt besök på kvällen av fina Jenni.
Lovisa har inte träffat henne på säkert en månad men tog emot henne med ett stort leende och lite viftningar med armarna. Hennes sätt att säga hej verkar det som.
Det blev lite lek å Lovisa visa sina senaste trick innan det va dax för henne att nanna kudde. De senaste dagarna så har hon vaknat nästan exakt när vi är på väg till sängs och varit hungrig. Inte helt otippat då hon ätit dåligt under dagen. Försöker lära henne att tugga men det går sisådär ibland. Men det går i alla fall framåt.

Idag är hon hela 8 månader och det känns helt fantastiskt. De absolut bästa månaderna i mitt liv, utan tvekan. Och tänk, ganska snart är hon 1 år. Kan verkligen inte fatta att hon börjar bli så stor. Min lilla prinsessa.